Min filt heter Bruce, vad heter din?

3 Feb

I swear I’ll drive all night just to buy you some shoes
And to taste your tender charms
And I just wanna sleep tonight again in your arms

Har börjat gå omkring och nynna på Drive all night. Fnissar åt ”just to buy you some shoes”. Så gullig och knasig fras, men med kärlek och smärta om man läser mellan raderna.

Har lyssnat mig igenom några album torsdag och fredag. Nebraska, The Rising och Magic. Kikade lite på Tunnel Of Love också. Men nej. Nej. Bara omslaget ger mig rysningar av obehag.

Nebraska gick jag omkring med i fickan när jag lagade mat (Spotify i mobilen). Lyckades glömma bort att jag lyssnade på musik, och blev förvånad när plötsligt ett munspel började spela från fickan. Hur kan man glömma bort att man lyssnar på musik? Är musiken så intetsägande, eller bildar musiken en ljudmatta som man blir ett med, ett moln som man glider in i. Ett med musiken, det kan ju vara något bra. Men i Nebraskas fall var det inte så. Jag förstår varför albumet inte tillhör de mest framgångsrika.

The Rising gick jag till sängs med på torsdagen. Det känns lite speciellt att lyssna när man vet att låtarna kom till i efterdyningarna av det som hände 11 september 2001. Albumet har en trösterik inriktning i sina texter och ljudbilden är som en varm filt att svepa in sig i. Det var faktiskt riktigt mysigt att ligga i mörkret och lyssna på Bruces varma röst.

Fortsatte idag med att äta frukost till The Rising. Min 1,5-årige son diggade glatt till Lonesome Day.

 

Dynamik. Hur viktigt är det med dynamik i musik? Jag uppskattar när ett musikstycke är genomtänkt, när en låt gradvis växer och växer för att slutligen explodera i slutet. Jag uppskattar också när rösten används nyanserat och inte ligger i samma läge hela tiden. Jag tycker att Bruce ofta hamnar i ett och samma läge hela tiden. Han tuffar liksom på genom sina låtar utan att det händer alltför mycket.

Är detta ett problem då? Inte alltid, i fallet med The Rising bildar musiken en skön atmosfär som man kan vila i. Bara vara. Perfekt för att ligga i sängen och varva ner efter en jobbig dag. Vänlig musik. Musik som vill mig väl.

På fredagseftermiddagen gav jag mig ut i rysskylan för att handla. Sällskap – The Boss såklart! Den här gången var det albumet Magic som fick göra mig sällskap. Trevlig promenadmusik, men inte så mycket mer. Och inte hjälpte karln till att bära kassarna heller. Lite värme i minusgraderna bidrog han med i alla fall.

Till slut, a little something till en av mina Twitterföljare. Du gillar ju Born In The USA – varsågod, en akustisk version från spansk TV.  Missa inte den spanska presentatören! ”Bruce E Springsteen El Boss”. Fniss.

Annonser

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s