Från bredbent rock till nobelprisad poesi.

6 Feb

Jag har aldrig varit en person som läser poesi. Varför vet jag egentligen inte. Kanske har jag fått för mig att poesi är något svårt och krångligt, att man minst måste vara med i Mensa för att förstå. Samtidigt har jag kunnat lyssna på smal musik, se på smal film och se på experimentell teater. Jag borde ju ha förutsättningar för att gilla poesi. Så det är väl egentligen bara att hugga tag i nobelpristagaren Tomas Tranströmers samlade verk och sätta igång. Jag ger honom en vecka. Följ processen här på bloggen och på Twitter under hashtaggen #ttvecka.

Tomas Tranströmer alltså.

Först ut i de samlade verken är ”17 dikter” från 1954. Jag läser dikterna rätt och slätt, stryker under favoritmeningar, smakar lite extra på vissa ord och formuleringar. Funderar över bilder och beskrivningar. Tjusas av orden. Gäspar ibland. Positiv dock.

Nedan: mina favoritmeningar från ”17 dikter”.

Uppvaknandet är ett fallskärm från drömmen. (Preludium)

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten. (Preludium)

Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet. (Storm)

Foten sparkar tanklöst en svamp. (Fem strofer till Thoreau)

Kavajen är luggsliten som en vargflock. (Gogol)

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land, antänder gräset på ett ögonblick. (Gogol)

– när all denna drivved på hjärtats trögt slingrande flod tornar upp sig. (Strof och motstrof)

Diffusa minnen sjunker till havsens djup och stelnar där till främmande stoder. (Upprörd meditation)

– bara en skrumpen sky är kvar när jorden druckit. (Sammanhang)

En andens bortvändhet gör skriften glupsk. (Elegi)

bergen råmar, stinna av ljus och bäcken lyfter solens glitter i genomskinlig hand… Allt sedan borta som när en filremsa går av i mörkret. (Epilog)

Och under stjärnan framkallas alltmer det andra, dolda landskapet som lever konturers liv på röntgenplåt. En skugga drar sin kälke mellan husen. De väntar. (Epilog)

Och världen river ständigt upp sitt tält på nytt. (Epilog)

När året sparkar av sig stövlarna, och solen klänger högre, lövas träden och fylls av vind och seglar fram i frihet. (Epilog)

Den sista dikten Epilog har många fina bilder i sig. Här kommer ett YouTube-klipp där Tramströmer själv läser denna dikt.

 

Annonser

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s