Archive | #blogg100 RSS feed for this section

Söndagstankar

9 Mar

Skulle jag skriva ett inlägg idag om jag inte var med i #blogg100? Nej, förmodligen inte, men det väl det som är själva grejen. Att tvinga sig själv till en vana. Få upp bloggrutinen. Bli uthållig även när fantasin tryter. Så jag håller i. Än så länge.

Melodifestivalens final gick ju som bekant av stapeln igår. Sanna Nielsen vann med ”Undo”. Inte direkt oväntat, men lite trist på något sätt. Ace Wilder hade varit betydligt mer spännande att skicka till Köpenhamn. Men det var ju fint att Sanna fick en sångfågel för lång och trogen tjänst.

Vem/vilka jag hejade på igår? Alcazar, så klart.

Edit: Det här blev mitt sista inlägg för #blogg100. Det fanns inte tid den här gången.

Finalen närmar sig: bidrag 7-10.

8 Mar

Det börjar brinna i knutarna att få iväg det här inlägget, så då får jag ta och skärpa mig lite.

Melodi nummer 7: ”To the end” med Yohio.

Jag gillar idén Yohio. Jag gillar konceptet. Jag gillar det visuella. Jag gillar det Yohio står för. Men det han har framfört i Melodifestivalen i år och förra året faller mig inte i smaken. Låtarna är det väl egentligen inget större fel på, men eftersom Yohio varken tar i med kropp eller röst eller karisma så blir det bara blaha i min bok. Hans uppenbarelse lovar mer än vad den levererar. Sen kanske det är meningen att han ska vara väldigt mild och mjuk i sitt uttryck, vad vet jag, men det tilltalar inte mig. Den typ av musik som Yohio framför kräver kraft och driv för att fungera. Läs mer

Första bloggtorkan under #blogg100

7 Mar

Och på den sjunde dagen fick hon bloggtorka. Eller torka och torka. Jag vet ju vad jag ska blogga om (bidrag 7-10 i mellofinalen), men just ikväll känner jag mig lite less och omotiverad. Fredagssyndrom, förmodligen.

Så idag blir det bara ett kort inlägg om bloggtorka. Ett sådant inlägg är bättre än inget alls i #blogg100-världen.

Återkommer imorgon med dagens tänkta inlägg. Ha en fin fredagskväll!

Finalbidrag 4-6: glädje, känslomässig gegga och en snygg låt

6 Mar

Melodifestivaltemat fortsätter.

Melodi nummer 4. ”Yes we can” med Oscar Zia.

Andra har sagt det förut och jag säger det igen: Cheiron-sound så det skriker om det. Efter första sekunden tänker man direkt på Britney och efter ytterligare några sekunder kommer Backstreet Boys-vibbarna. Jag tänker inte skriva om hur numret kopierar ett välkänt N’sync-framträdande, för det har kvällstidningarna redan ältat.

Numret funkar på något sätt. Det här snällt, trallvänligt och… trevligt. Oscar dansar lite, sjunger okej, ser glad ut, är lite småsöt. En sympatisk svärmorsdröm. Bidraget kommer nog hamna i top-5. Läs mer

Genomgång av Melodifestivalens finalbidrag 1-3

5 Mar

Jag är väldigt förtjust i Melodifestivalen. Det är mitt fotbolls-VM. Och det blir roligare ju mer man engagerar sig och nördar ner sig. Så nu får ni stå ut med mitt tjat i några dagar. Nu är det dags för Melodifestivalfinalsbonanza!

Dagens blogginlägg ägnas åt en titt på finalens tre första bidrag.

Melodi nummer 1. ”Natural” med Anton Ewald.

”Natural” är inte lika omedelbar som förra årets hit ”Begging”. Om inte Ewald sjungit så surt hade han förmodligen kunnat slå Robin Stjernberg på fingrarna. Årets Ewald-bidrag är ändå rätt snyggt. En soft början, och sen en gradvis uppbyggnad till det schyssta brejket med housepiano och gospelkör. Det är en låt som växer när man lyssnar på studioversionen. En hyfsad poplåt helt enkelt.

Live-versionen ger både plus och minus. Anton ser ju ut som en ung Hollywoodskådis av den gamla skolan och han dansar som en gud. Det är ögongodis på många olika sätt. Men sången. Sången! Läs mer

Pendlingsmusik och besatthet

4 Mar

Jag lyssnar gärna på samma musik om och om igen. Speciellt när jag pendlar. Om mina pendlande medmänniskor kunde höra vad som spelas i mina hörlurar skulle de bli galna av irritation.

Måste. Hon. Lyssna. På. Samma. Musik. Idag. IGEN.

Min Sinead O’Connor period var utdragen. Titiyoperioden varade ett par månader. Nu är det mest A-ha sen i höstas. Liveskivorna eller ”Stay on these roads”-albumet.

Bara purfärsk musik alltså. Är man hipp så är man.

Charmen med att lyssna på samma musik om och om igen är att upptäcka nya nyanser. Det blir som en relation där man upptäcker nya egenheter för varje möte. Musiken blir så välbekant så att man nästan blir ett med musiken.
Då kan jag inte låta bli. Då måste jag lyssna om och om igen. Då är jag besatt.

Hasselhoff – Monday I’m in love

3 Mar

Har ni förstått vilket briljant TV-program ”Hasselhoff – en svensk talkshow ” är? LÄTT det roligaste på svensk TV just nu. Kan man annat än älska snubben för att han gör en talkshow i Sverige med sådan professionalitet och självdistans?

Det var längesedan jag såg ett program där jag skrattade högt så många gånger. Visst, det är lite tacky och har en del billiga poänger, men det är alldeles alldeles underbart!

Missa inte ”Hasselhoff – en svensk talkshow” på måndagar kl 21 i TV3.

By the way, hann med att se Bästa skådespelare och Bästa film på Oscarsgalan imorse. Så den eran kanske inte är helt förbi ändå?

Oscarsgalan – minnen från en svunnen tid

2 Mar

I natt går Oscarsgalan av stapeln. Jag kommer inte sitta uppe och titta.

Som nästan-35-åring (som inte riktigt har kvar den där vaka-hela-natten-driften), heltidsarbetande pendlare som går upp 05 på morgonen, mamma till 3,5-åring så är det inte längre aktuellt.

För 4 år sedan vakade jag en sista gång. Gravid och arbetslös med tom almanacka på måndagen. Maken skulle jobba men kunde flexa in lite senare. För man bryter ju inte en tradition.

Jag hade under ett decennium inte missat en enda Oscarsgala. Vakat ensam, med vänner och slutligen med min stora kärlek. Vi vakade tillsammans 2003 första gången. Sen följde vi slaviskt alla galor fram t.o.m. 2010. Aldrig spela in, alltid live.

Jag ville alltid se röda mattan för att komma i stämning. Sedan en aldrig sinande ström av snacks, mat och kaffe. Helst ska man ha sett så många filmer som möjligt i förväg (vilket blev lättare de sista åren).

Jag hejade alltid på Jack Nicholson och Philip Seymour Hoffman (RIP). Billy Crystal var alltid oslagbar som värd (förutom när Hugh Jackman fick göra budget-Oscar – det var lysande).

Aaah, jag kan sakna den här tiden. När man kunde vara uppe en natt utan större problem. När man hade tid att se hur mycket film som helst.

Allt har sin tid. Jag hinner inte längre se filmerna som är nominerade till bästa film under samma år som de varit nominerade. Men jag har stenkoll på alla karaktärer i Tingeling och Bilar.

Och det är väl ändå värt nåt?

Fulkultur, popkultur, tvångskultur, matkultur och en gnutta finkultur

1 Mar

Se där. En alldeles för lång rubrik. Hur står jag ut med mig själv egentligen?

Då var bloggutmaningen igång. Minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. #blogg100

Jag kommer att skriva om allt det där ni kunde läsa om i rubriken. Om David Hasselhoff, om snabbmats-TV, om hur jag älskar A-ha mer nu än när de satt på väggen i mitt flickrum. Förmodligen kommer jag att försöka lyssna på någon musik jag inte gillar, bara för att försöka förstå. En och annan filmrecension lär poppa upp samt en orgie i kokböcker. Inledningsvis kommer jag att tjata lite om Melodifestivalen, så det får ni försöka står ut med.

Just nu:
Lyssnar: på A-ha och Alcazar
Ser: ofrivilligt på Musse Piggs Klubbhus
Läser: reafyndet Konsten att vara kvinna

#blogg100

28 Feb

Tja, dags att skaka liv i det här sorgebarnet. Imorgon börjar bloggutmaningen #blogg100. Ett inlägg om dagen i 100 dagar. Let’s rock’n’roll!