Archive | Film RSS feed for this section

Fel film, men ändå rätt

1 Feb

I fredags kväll hände något märkligt. Jag och min man bänkade oss i sedvanlig ordning för att avnjuta en film i varandras sällskap. Maken hade vid tidigare tillfälle spelat in en film som han ville se tillsammans med mig. Filmen var Jack Ryan – Shadow Recuit. Jag var sparsamt entusiastisk, men insåg att jag tackat nej till att se denna film i alltför många veckor. Nu fick jag väl ändå ge mig. Så jag gav med mig. Detta var dock inte det märkliga.

Vi börjar se på filmen, jag kommer in i handlingen och tycker den är intressant och spännande. Efter en halvtimme byter inspelningen kanal. Va? NU börjar filmen Jack Ryan. Men vad har vi sett på då? Vi har ingen aning. En skådespelare känner vi igen. Han som ser rätt bra ut, men som har ett ganska ungt utseende. Han var ju med i den där filmen med Kiera Knightley… Vänta vad heter den nu…. Det börjar på A! Vänta, jag har det på tungan… Aton… Atonement? Kan den heta det? Vänta, jag googlar… Ja, det heter den! Vänta…. jag ska kolla på imdb. Jag har hittat Atonement! Vad heter han? Vänta, jag ska kolla castinglistan… James McAvoy! Han heter James McAvoy! Ok, vänta, jag ska bara kolla vilka filmer han har gjort. Den vi såg var ganska ny… Vänta… Trance! Trance heter den, kolla – ploten stämmer!

Mannen sätter på Jack Ryan. Hallå?? Jag vill inte se Jack Ryan nu. Jag har ju kommit in i den andra filmen. Trance. Undrar om den finns på viaplay? Vänta, jag kollar… Nej, det gjorde den inte. Har Hemmakväll den? Vänta, jag ska kolla deras hemsida. Ja, de har den! Både DVD och Blu-Ray! Jag vill se den!

Jag övertalar maken till att han ska gå till Hemmakväll och hyra Trance. Han går iväg, återkommer ca 10 minuter senare (vi bor mitt i stan). Vi sätter på filmen och fortsätter kolla där vi slutade. Myskvällen räddad.

Filmen då? Jodå, den var okej. En Danny Boyle-rulle (Slumdog Millionaire, Trainspotting127 timmar). En sådan där film där man inte vet vad som är verklighet och fantasi, vem som är god respektive ond. Ingen Slumdog-kvalitet, men ett spännande tidsfördriv.

Jack Ryan får vänta till ett annat tillfälle jag känner mig svag.

/KulturMaria

Oscarsgalan – minnen från en svunnen tid

2 Mar

I natt går Oscarsgalan av stapeln. Jag kommer inte sitta uppe och titta.

Som nästan-35-åring (som inte riktigt har kvar den där vaka-hela-natten-driften), heltidsarbetande pendlare som går upp 05 på morgonen, mamma till 3,5-åring så är det inte längre aktuellt.

För 4 år sedan vakade jag en sista gång. Gravid och arbetslös med tom almanacka på måndagen. Maken skulle jobba men kunde flexa in lite senare. För man bryter ju inte en tradition.

Jag hade under ett decennium inte missat en enda Oscarsgala. Vakat ensam, med vänner och slutligen med min stora kärlek. Vi vakade tillsammans 2003 första gången. Sen följde vi slaviskt alla galor fram t.o.m. 2010. Aldrig spela in, alltid live.

Jag ville alltid se röda mattan för att komma i stämning. Sedan en aldrig sinande ström av snacks, mat och kaffe. Helst ska man ha sett så många filmer som möjligt i förväg (vilket blev lättare de sista åren).

Jag hejade alltid på Jack Nicholson och Philip Seymour Hoffman (RIP). Billy Crystal var alltid oslagbar som värd (förutom när Hugh Jackman fick göra budget-Oscar – det var lysande).

Aaah, jag kan sakna den här tiden. När man kunde vara uppe en natt utan större problem. När man hade tid att se hur mycket film som helst.

Allt har sin tid. Jag hinner inte längre se filmerna som är nominerade till bästa film under samma år som de varit nominerade. Men jag har stenkoll på alla karaktärer i Tingeling och Bilar.

Och det är väl ändå värt nåt?