Archive | Musik RSS feed for this section

Söndagstankar

9 Mar

Skulle jag skriva ett inlägg idag om jag inte var med i #blogg100? Nej, förmodligen inte, men det väl det som är själva grejen. Att tvinga sig själv till en vana. Få upp bloggrutinen. Bli uthållig även när fantasin tryter. Så jag håller i. Än så länge.

Melodifestivalens final gick ju som bekant av stapeln igår. Sanna Nielsen vann med ”Undo”. Inte direkt oväntat, men lite trist på något sätt. Ace Wilder hade varit betydligt mer spännande att skicka till Köpenhamn. Men det var ju fint att Sanna fick en sångfågel för lång och trogen tjänst.

Vem/vilka jag hejade på igår? Alcazar, så klart.

Edit: Det här blev mitt sista inlägg för #blogg100. Det fanns inte tid den här gången.

Finalen närmar sig: bidrag 7-10.

8 Mar

Det börjar brinna i knutarna att få iväg det här inlägget, så då får jag ta och skärpa mig lite.

Melodi nummer 7: ”To the end” med Yohio.

Jag gillar idén Yohio. Jag gillar konceptet. Jag gillar det visuella. Jag gillar det Yohio står för. Men det han har framfört i Melodifestivalen i år och förra året faller mig inte i smaken. Låtarna är det väl egentligen inget större fel på, men eftersom Yohio varken tar i med kropp eller röst eller karisma så blir det bara blaha i min bok. Hans uppenbarelse lovar mer än vad den levererar. Sen kanske det är meningen att han ska vara väldigt mild och mjuk i sitt uttryck, vad vet jag, men det tilltalar inte mig. Den typ av musik som Yohio framför kräver kraft och driv för att fungera. Läs mer

Finalbidrag 4-6: glädje, känslomässig gegga och en snygg låt

6 Mar

Melodifestivaltemat fortsätter.

Melodi nummer 4. ”Yes we can” med Oscar Zia.

Andra har sagt det förut och jag säger det igen: Cheiron-sound så det skriker om det. Efter första sekunden tänker man direkt på Britney och efter ytterligare några sekunder kommer Backstreet Boys-vibbarna. Jag tänker inte skriva om hur numret kopierar ett välkänt N’sync-framträdande, för det har kvällstidningarna redan ältat.

Numret funkar på något sätt. Det här snällt, trallvänligt och… trevligt. Oscar dansar lite, sjunger okej, ser glad ut, är lite småsöt. En sympatisk svärmorsdröm. Bidraget kommer nog hamna i top-5. Läs mer

Genomgång av Melodifestivalens finalbidrag 1-3

5 Mar

Jag är väldigt förtjust i Melodifestivalen. Det är mitt fotbolls-VM. Och det blir roligare ju mer man engagerar sig och nördar ner sig. Så nu får ni stå ut med mitt tjat i några dagar. Nu är det dags för Melodifestivalfinalsbonanza!

Dagens blogginlägg ägnas åt en titt på finalens tre första bidrag.

Melodi nummer 1. ”Natural” med Anton Ewald.

”Natural” är inte lika omedelbar som förra årets hit ”Begging”. Om inte Ewald sjungit så surt hade han förmodligen kunnat slå Robin Stjernberg på fingrarna. Årets Ewald-bidrag är ändå rätt snyggt. En soft början, och sen en gradvis uppbyggnad till det schyssta brejket med housepiano och gospelkör. Det är en låt som växer när man lyssnar på studioversionen. En hyfsad poplåt helt enkelt.

Live-versionen ger både plus och minus. Anton ser ju ut som en ung Hollywoodskådis av den gamla skolan och han dansar som en gud. Det är ögongodis på många olika sätt. Men sången. Sången! Läs mer

Pendlingsmusik och besatthet

4 Mar

Jag lyssnar gärna på samma musik om och om igen. Speciellt när jag pendlar. Om mina pendlande medmänniskor kunde höra vad som spelas i mina hörlurar skulle de bli galna av irritation.

Måste. Hon. Lyssna. På. Samma. Musik. Idag. IGEN.

Min Sinead O’Connor period var utdragen. Titiyoperioden varade ett par månader. Nu är det mest A-ha sen i höstas. Liveskivorna eller ”Stay on these roads”-albumet.

Bara purfärsk musik alltså. Är man hipp så är man.

Charmen med att lyssna på samma musik om och om igen är att upptäcka nya nyanser. Det blir som en relation där man upptäcker nya egenheter för varje möte. Musiken blir så välbekant så att man nästan blir ett med musiken.
Då kan jag inte låta bli. Då måste jag lyssna om och om igen. Då är jag besatt.

Jag är inte klar med Springsteen.

5 Feb

Idag: har fortsatt att lyssna på Live in New York. Dessutom: Working on a Dream och Live at Hammersmith ’75. YouTube-knarkat lite också.

Min Brucevecka lider mot sitt slut, men jag känner mig inte färdig. Långt ifrån. Jag är inte frälst, och tror aldrig att jag kommer att bli det till 100% (pga saxofon och banjo). Dock har jag hittat saker jag gillar. Läs mer

Könsång och sex appeal

4 Feb

I början av 2000-talet, närmare bestämt 2002, gick första säsongen av Bert Karlssons talangsåpa Fame Factory på TV3 (deltagare bl a Magnus Bäckström, Jessica Andersson och Andres Esteche). Minns så väl hur en inhyrd röstcoach uppmanade Magnus Bäckström att ”sjunga med könet”. Läs mer

Min filt heter Bruce, vad heter din?

3 Feb

I swear I’ll drive all night just to buy you some shoes
And to taste your tender charms
And I just wanna sleep tonight again in your arms

Har börjat gå omkring och nynna på Drive all night. Fnissar åt ”just to buy you some shoes”. Så gullig och knasig fras, men med kärlek och smärta om man läser mellan raderna. Läs mer

En Boss som plåster på såren

1 Feb

Idag har jag upptäckt Springsteens tröstande effekt. The River i ett par hörlurar har gjort gott för själen. Det har känts som att få en kram av en vän. Som många andra har jag fastnat för Drive All Night, och nedan är en liveupptagning från Göteborg 2008. Bruce sjunger väldigt fint och inlevelsefullt här måste jag säga. Läs mer

Veckan jag lärde mig att hata saxofon

31 Jan

Dag två fortsätter med Born In The USA. Idel kända örhängen som Dancing in the Dark, Glory Days, I’m On Fire och såklart titelspåret. Märker här att jag är uppväxt på 80-talet, stor igenkänningsfaktor. Men jag kommer inte ifrån att vissa låtar blir långtråkiga, entoniga melodier (tydligt exempel är titelspåret – ingen dynamik what so ever). Läser på Wikipedia om att Ronald Reagan inte hade så stor koll på att låten Born In The USA handlar om USA och Vietnam, utan glatt använde låten i sin valkampanj. Håhå jaja. Läs mer